Liv och död – SSO story #3

"Det ser inte bra ut," sa en röst som tydligt tillhörde en kvinna. "Något allvarligt hände, jag är säker på att hon inte bara kunde gå där och sedan falla ihop." "Vad tror du hände?" viskade Jenny. "Hon är inte skadad, hon har inte ens några skrapsår," konstaterade kvinnorösten. "Inget djur kunde ha gjort detta. Det ser ut som någon kraftig allergichock, en anafylaktisk till exempel, eller droger. Kan någon ha kommit fram till henne och drogat henne?" Jenny snyftade till lite svagt. "Det tror jag inte, jag vet inte när det hände men vi hittade henne vid klockan sex på morgonen så det måste ha varit innan det. Fast det är förstås möjligt..."
– Prežiť. Prosím prežiť.
Jennys oväntade språk får mig att förvånat slå upp ögonen. Jag kan ändå inte se någonting, allt är svart. Jenny drar efter andan, precis som hon gjort förra gången jag försökte titta på henne.
– Nenechám ich zabiť, säger hon.
Vad är det för konstigt språk egentligen? Jag har aldrig hört det förut. Pratar hon med mig, med sig själv eller med någon annan?
– Chcú vás zabiť. Ale nemôžu. Nenechám ich.
Det blir tydligt att hon pratar med mig. Men varför? Och vad säger hon? Jag fattar ingenting. Jag försöker fråga henne, men min mun vill inte öppna sig och min röst fungerar inte.
– Chcem, aby si zostal. Zostaň so mnou. Chcú zastaviť bolesť.
Jag förstår inte hur det händer, men jag hör en annan röst svara på samma språk. Min egen röst! Men jag kan ju inte ens prata svenska just nu, och jag förstår inte språket...
– Chcem zomrieť.
Jag vet inte vad det betyder, men Jenny börjar gråta, och inte av glädje precis. Det låter som om jag precis brustit hennes hjärta.
– Du får inte!
Den här gången är det på svenska. Chocken får mig att lyckas öppna ögonen. Först ser jag suddigt, men så kommer synen tillbaka.
– Emma, varför sa du så för?
– J-jag vet inte vad det betyder... stammar jag.
Ja, det kan inte ha varit bra precis. Sa jag något dumt? Något elakt mot henne, kanske? Jag är förvirrad. Lyckligtvis förklarar Jenny.
– Du sa "Jag vill dö", berättar hon.
– Čo?
Det där språket igen! Jag försökte säga "Va" men det blev "Čo" istället! Språket bara slinker ur mig och plötsligt har jag rabblat upp flera meningar:
– Povedal som ti pravdu! Je to pravda! Chcem zomrieť! Neviem, čo je so mnou, ale nenávidím seba samého! Nenávidím svoj život a nenávidím aj vás!
Jenny ser minst lika chockad ut som jag gör. Hon ser sårad ut också. Så reser hon sig upp och går ut ur rummet. Sjukhusrummet. Vad har jag sagt?
RSS 2.0