Liv och död - SSO story #1

Natthimmeln låg mörk. Det fanns knappt några stjärnor inom synhåll. Emma rös. Himmeln såg så mörk och matt ut. Det fanns ingen måne, så hon såg knappt någonting. Hon såg bara en sak. Ett ljus som glimmade långt borta. Dit ska jag, tänkte hon. Åh, varför behövde jag resa på natten? Jag hade ingen aning om att det var såhär långt bort... Hon stapplade fram men en plötslig smärta högg till i benet. Hon klamrade sig fast i en gren och flåsade. Mitt onda ben igen... tänkte hon uppgivet. Jag kommer aldrig ta mig till byn. Plötsligt hörde hon förvånade röster. Hon tittade nervöst upp. Lyktor kom sakta mot henne. "Vem där?" ropade en röst. "Bara jag," mumlade Emma. "Bara jag..."
– Du ska då alltid råka i trubbel!
Jenny ler vänligt mot mig. Jag försöker le tillbaka men det går bara inte. Nattens händelser jagar mig som vargar efter ett djur att dra ner och ta livet av.
– Du hade tur, säger Jenny allvarligt. Det kunde ha varit elaka män som hittade dig, inte vakter från byn. Dom må vara tuffa, men inte onda. Det finns gott om ont folk här. Dom kunde ha tagit dig tillfånga eller dödat dig på plats.
– Ruskigt ställe, då, suckar jag. Åh, vad jag önskar att jag aldrig kommit hit! Det är ju farligt här. Jag skulle säkert ha dött om inte vakterna hittat mig i tid.
Jenny ruskar på huvudet och ler igen. Jag förstår inte varför. Det är inget roligt med det här, jag menar ju vad jag säger! Det här är inget skämt!
– Gumman, du är i Västkobbens fiskeby, flinar hon. Du är trygg här.
– Va? Sa du inte nyss att det finns gott om ont folk här?
– Jag menade där vakterna hittade dig, inte här i byn. Du var vid Fågelskrämsåsen, där finns det knappt något gott.
– Fågel-kräm-såsen? flämtar jag. Vadå fågelkrämsåsen?
– Nej nej, fågel-skräms-åsen, skrattar Jenny. Fågelskrämmor, du vet. Och en ås, det vet du väl också vad det är?
– Ja, jag är inte två år, muttrar jag.
– Nej, du är tolv, säger Jenny och ser allvarligt på mig. Det är egentligen för ungt för att vara ute och resa i sådana här farliga marker. Men vad kan en föräldralös, hemlös flicka göra annars? Jag var ju tvungen att låta dig göra det.
Hon ler igen. Jag lyckas inte le tillbaka. Jenny är så snäll, men ändå tycker jag ofta att hon retar mig. Då blir jag jättearg och hatar henne.
– Emma, nu ska jag ta dig till stallet.
– Stallet?
Jag tittar förvånat upp. Jag älskar hästar, men Jenny sa inget om att det finns ett stall här! Jenny ställer sig upp och börjar gå mot en lång bro till en liten ö med mycket träd och kullar.
– Följ mig, säger hon.
Jag lyder. Vi går över bron. Ön är faktiskt riktigt vacker, och tänk, i mitten finns ett fint litet stall! Och till och med en ridbana med små hinder! Jag flämtar överlyckligt till och börjar springa mot det. Ett stall! Vem hade kunnat ana det?
Rebecca och Daisy
2017-09-24 @ 15:39:58
URL: http://sunforestblogg.weebly.com/

Vad bra skrivet! :) Gillade verkligen denna!

Svar: Tack! :)
Eva Bunnyland

Alva Lionrock
2017-09-24 @ 19:24:45

Jag gillar verkligen hur du bygger upp spänningen genom att man inte fått veta något om vad som hänt innan berättelsen tog sin början! Riktigt bra jobbat, längtar efter en fortsättning:)

Svar: Tack så mycket! Fortsättning kommer så snart jag orkar x)
Eva Bunnyland




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0