Liv och död – SSO story #2

Jag måste ta mig dit... tänkte Emma. Smärtan högg till i benet igen. Det händer då hela tiden, speciellt när det är en riktigt dålig tid för det att hända. Hon skrek till när hon försökte ta ett steg framåt. Det kändes som om benet var brutet. "Hjälp..." försökte hon ropa, men det blev bara ett svagt pip. Varför gick jag till stallet ensam? tänkte hon och blev riktigt arg på sig själv. Kunde jag inte bara nöja mig med att gå dit på dagarna? Det är så tidigt nu, jag ser inte så mycket! Hon befann sig mitt på bron mellan byn och stallet, hon kunde varken gå tillbaka eller till stallet. "Hjälp," viskade hon igen. Men ingen hörde henne.
Jag vaknar av att någon ruskar om mig hårt. Jag försöker öppna ögonen och resa mig upp men jag mår illa. När jag väl lyckas öppna ögonen ser jag inget ändå. Allt är svart, jag känner mig yr och illamående.
– Emma, titta på mig.
Det är Jennys röst. Jag försöker titta i röstens riktning men allt är fortfarande svart. Jag hör hur Jenny drar efter andan som om hon sett något skräckinjagande.
– Titta på mig! befaller Jenny igen.
– J-jag f-försöker... lyckas jag viska fram. D-det går inte...
Jenny tar mig i ett stadigt järngrepp och drar upp mig. Jag känner hård trä under skorna. Vad har hänt egentligen? Var är jag, varför mår jag illa?
– Är du sjuk? säger Jenny och låter barsk.
– V-va? J-jag...
Det känns som att jag ska falla ihop igen, men Jenny håller mig fast. Jag har ont överallt och är jättevarm. Mina muskler lyder mig inte, jag kan inte ens öppna munnen längre. Jag är helt slapp.
– Hör du mig?
Jag försöker svara men min röst funkar fortfarande inte. Jag försöker nicka istället, men inte ens det går. Trots att jag inte ser något känner jag att Jenny stirrar på mig.
– Emma! Hör du mig? frågar hon igen, högre.
– J-j-ja...
Mer kan jag inte säga. Det går bara inte. Vad är det som händer egentligen? tänker jag förfärat. Jag har blivit livrädd för mig själv. Varför? Jag vet inte.
– Är du sjuk? frågar Jenny igen.
Jag kan inte svara. Jenny plockar upp mig och börjar bära mig. Jag vet inte varför, men plötsligt känns det som om jag kommer dö om jag inte får ligga ner i tid. Som att varje steg tar flera timmar. Det är en känsla som jag inte kan förklara. Typ som att jag är mellan levande och död.
Äntligen kommer vi fram till Jennys hus. Jag hör upprörda röster och Jenny som låter helt förtvivlad. En mansröst säger:
– Det här var inte bra. Vi måste åka till fastlandet.
Jag känner hur någon sätter mig i en bil, som börjar röra på sig snart. Sedan försvinner plötsligt smärtan och allt blir svart.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0