Liv och död – SSO story #5

Efter ett bra tag på sjukhuset fick Emma äntligen åka hem. Eller, hem till Jenny då. Det kändes lite obehagligt att bo med henne. Efter det där språket, och allt... Men hon hade inget annat val, så hon fick stanna där. Stallet fanns i alla fall, och hästarna. Stalltjejen Carin hade till och med låtit henne rida en liten fux vid namn Bingo ett par gånger. Det var inte precis spännande, men hon fick rida i alla fall. Bingo var snäll, lite seg, men mysig att rida ut på. Och hon fick inte låna någon bättre häst.
Jag går över bron som en gång fört mig till sjukhuset. Nu finns det i alla fall folk här. Det är dag och Jenny vet att jag ska till stallet.
Carin har lovat att jag ska få rida Bingo igen idag, men att det kommer en ny häst. Jag vill gärna se den komma, så jag kommer på morgonen när Carin har sagt att den ska anlända.
Just när jag kommer fram svänger en hästtransport in på stallplanen. Carin och hennes medhjälpare Linn rusar fram för att ta emot hästen och den föregående ägaren.
Stallägaren Liana pratar lite med ägaren och öppnar till slut transportluckan. Jag och Linn står lite avsides och håller andan. Vad blir det för häst?
Ur transporten kommer en svart häst med helt snövit man. Den är ganska liten, och fluffig. En islandshäst? Men den verkar ganska vild. Rädd? Eller bara arg? Linn skyndar fram för att hjälpa till. Jag vet inte om jag får, så jag stannar vid stalldörren.
– Akta dig, Linn, säger Liana. Han är väldigt hetsig. Emma, kan du öppna stalldörren?
Jag lyder och Carin leder in den halvstegrande islandshästen som försöker slita sig loss. Linn och jag trycker oss mot stallväggen. Vi vill inte vara i vägen, och vi vill inte precis sparkas av den där hästen.
– Vildhingst där, ler den föregående ägaren. Han är lite svår att hantera från marken men går jättebra att rida.
– Det får man verkligen hoppas, säger Carin. Han var inte billig, eller hur Liana?
– Nej, och en sådan där vilde...
– Är han en hingst? frågar Linn förvånat.
– Jadu, men han är jättesnäll att rida, upprepar ägaren.
Första gången hon sa det lät det okej, men när hon fortsätter säga att han är snäll? Då känns det som att hon är lite desperat. Talar hon verkligen sanning?
– Han får vänja sig lite vid stallet, säger Liana till Carin. Imorgon kan du testa rida honom om du vill.
– Självklart, säger Carin, men hon ser lite orolig ut.
Jag tittar på hingsten. Han ser inte farlig ut längre. Bara rädd. Visst, hans öron är bakåtstrukna, men hans ögonvitor syns och han försöker bryta sig ut från boxen. Det kallar jag en rädd häst.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0