Liv och död – SSO story #8

Silver var på väg till stallet. Och det var Jenny och Emma också. När vi gick över bron var hon tvungen att fråga en sak. "Du, Jenny, när vi var på sjukhuset, vad var det där för språk?" undrade hon. Jenny log. "Åh, det är bara en gammal familjeantik," sa hon. "Slovakiska går visst i generna." "Men hur kan du det?" frågade Emma. "Dina föräldrar lärde mig slovakiska," förklarade Jenny. Då var det löst. Emma visste fortfarande inte hur hon hade kunnit språket, men det kanske var som Jenny sa. Det kanske gick i generna. Eller så sa kanske hennes föräldrar något på slovakiska när hon var liten och hon hade memorerat det. Men nu hade Emma andra saker att tänka på.
Jag släpper ut Silver i hagen. Han töltar lyckligt bort till det bästa gräset. Jag la inte märke till det förut, men han är ganska mager. Han kanske har blivit vanskött, det är nog därför han var så rädd.
Jag måste vara världens lyckligaste. Jag har en egen häst! Han är fortfarande ganska rädd, men han verkar ha förstått att jag inte ska göra honom illa och har lugnat sig lite.
Ann, den nya stallägaren, är jättesnäll och bra på hästhantering. Hon förstår Silvers problem och ger mig tips. Hon säger att jag ska låta honom vila, inte rida på första tiden, och när jag ska det börja försiktigt och inte pressa eller tvinga honom.
– Den här hästen behöver lugna sig, säger hon. Att hetsa honom kommer inte hjälpa. Du måste övertyga honom om att han inte måste göra något, att han kan hålla sig lugn. Annars kommer han koppla ridning till hans dåliga dagar.
Efter några veckor får jag börja rida Silver. Ann har gett mig instruktioner. En barbackatur i byn med skritt och lite trav om han känns lugn. Det är lite nervöst att rida barbacka på en hetsig häst som jag aldrig ridit förut, men jag vet att Silver känner likadant.
Vi börjar skritta över bron mot byn. Silver går med snabba steg och ser sig vilt omkring. Sedan tittar han bak på mig som att han undrar varför jag bara sitter där och inte slår eller sparkar honom, och varför jag inte har någon sadel.
Jag låter honom gå lite som han vill och han verkar lugna sig något. Jag skrittar runt byn och på vägen tillbaka testar jag att trava några steg, men Silver börjar tölta! Det är skönare och funkar det med.
Det kanske kommer ta ett tag att träna min islandshäst som jag precis räddat från slakt. Men jag vet att det kommer gå. Någon gång kommer det gå.
SLUT
Rebecca & Daisy
2018-07-24 @ 13:01:03
URL: http://https://sunforestblogg.weebly.com/

Jätte vackert skrivet, speciellt slutet! Man vet att det är en bra berättelse då man får kalla korar då man läser den ;)

Svar: Tack söta! <3
Eva Bunnyland




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0