Liv och död – SSO story #8

Silver var på väg till stallet. Och det var Jenny och Emma också. När vi gick över bron var hon tvungen att fråga en sak. "Du, Jenny, när vi var på sjukhuset, vad var det där för språk?" undrade hon. Jenny log. "Åh, det är bara en gammal familjeantik," sa hon. "Slovakiska går visst i generna." "Men hur kan du det?" frågade Emma. "Dina föräldrar lärde mig slovakiska," förklarade Jenny. Då var det löst. Emma visste fortfarande inte hur hon hade kunnit språket, men det kanske var som Jenny sa. Det kanske gick i generna. Eller så sa kanske hennes föräldrar något på slovakiska när hon var liten och hon hade memorerat det. Men nu hade Emma andra saker att tänka på.
Jag släpper ut Silver i hagen. Han töltar lyckligt bort till det bästa gräset. Jag la inte märke till det förut, men han är ganska mager. Han kanske har blivit vanskött, det är nog därför han var så rädd.
Jag måste vara världens lyckligaste. Jag har en egen häst! Han är fortfarande ganska rädd, men han verkar ha förstått att jag inte ska göra honom illa och har lugnat sig lite.
Ann, den nya stallägaren, är jättesnäll och bra på hästhantering. Hon förstår Silvers problem och ger mig tips. Hon säger att jag ska låta honom vila, inte rida på första tiden, och när jag ska det börja försiktigt och inte pressa eller tvinga honom.
– Den här hästen behöver lugna sig, säger hon. Att hetsa honom kommer inte hjälpa. Du måste övertyga honom om att han inte måste göra något, att han kan hålla sig lugn. Annars kommer han koppla ridning till hans dåliga dagar.
Efter några veckor får jag börja rida Silver. Ann har gett mig instruktioner. En barbackatur i byn med skritt och lite trav om han känns lugn. Det är lite nervöst att rida barbacka på en hetsig häst som jag aldrig ridit förut, men jag vet att Silver känner likadant.
Vi börjar skritta över bron mot byn. Silver går med snabba steg och ser sig vilt omkring. Sedan tittar han bak på mig som att han undrar varför jag bara sitter där och inte slår eller sparkar honom, och varför jag inte har någon sadel.
Jag låter honom gå lite som han vill och han verkar lugna sig något. Jag skrittar runt byn och på vägen tillbaka testar jag att trava några steg, men Silver börjar tölta! Det är skönare och funkar det med.
Det kanske kommer ta ett tag att träna min islandshäst som jag precis räddat från slakt. Men jag vet att det kommer gå. Någon gång kommer det gå.
SLUT

Liv och död – SSO story #7

Liana hade ringt Jenny. Det var sant, det som Emma misstänkt. Dom skulle ta bort Silver. Varken Jenny eller Emma ville tro det. Men han kunde tydligen inte säljas, och Liana fick inte tag på dom föregående ägarna. Dom förrädarna! Men jag var ju arg på Liana också. Hur kunde hon? Hur kunde hon ta bort en sådan häst? Som egentligen inte var farlig. Som bara var rädd. Emma ville bara försvinna. Hon ville stoppa det, men vad kunde hon göra? Hon fick ju inte ens vistas i stallet, och Liana skulle inte lyssna på henne. Silver fick inte ens en till chans, det var så orättvist, men så var det. "Och jag trodde Liana var en respektabel stallägare, men hon ser tydligen inte längre än näsan räcker," sa Jenny argt. "Kan hon ingenting om hästar? Förstår hon inte att rädda hästar kan gå att bota?"
Silver har åkt iväg redan. Det är för sent. Nu får jag komma till stallet igen, men det är inte samma sak utan Silver. När Carin frågar om jag vill rida Bingo går jag därifrån. Det är ju inte Carins fel. Men jag är ändå arg. Och ledsen. Tänk om han redan...
– Jag ska försöka prata med Liana, lovar Jenny. Men det finns nog inte mycket jag kan göra. Det är hennes häst, trots allt, och om hon tycker...
– Hon får inte, mumlar jag dumt.
– Jag vet att du är ledsen, Emma, suckar Jenny. Och jag vet att det är orättvist, och att hon inte borde ha tänkt så. Men tyvärr är det hon som äger Silver...
Jag får en plötslig idé. En galen idé. Det kommer nog aldrig funka, Jenny kommer inte gå med på det och ännu mindre Liana. Men kanske... Det är ju värt ett försök...
– Liana äger Silver... Men Jenny, kan inte du köpa Silver? Snälla! Du skulle rädda hans liv.
– Men Emma, du klarar inte av det själv, och jag vet inte ens om jag har råd, och det enda stallet här är Lianas och hon tillåter dig kanske inte att stalla upp Silver där...
– Men vi kan väl försöka, ber jag.
– Hm...
Lite senare har Jenny ringt till Liana, som berättar att Silver är såld till slakteriet. Så hon ringer slakteriet istället. Jag håller tummarna hårdare än jag någonsin gjort innan.
– Ja, hans slakt är uppskjuten till imorgon, säger mannen från slakteriet. Det går fortfarande att köpa honom billilgt. Det kallas slaktpris.
Jag jublar, men inser snabbt att det inte är allt. Vi kanske kan köpa Silver, men var ska vi stalla upp honom? Det är som Jenny sa, enda stallet här tillhör Liana, och hon vägrar nog att Silver ska stå där igen.
– Jag ska ringa Liana, säger Jenny. Vi får se om vi kan ordna det...
Hon ringer än en gång och säger saker som oj, okej, jag förstår och då gör vi det. När hon lägger på ser hon både glad och förvånad ut.
– Liana har sålt stallet!
– Vänta va?
Jag kan knappt fatta det. Har Liana sålt stallet? Det är väl omöjligt? Varför skulle hon sälja stallet, hon har ju inte pratat om det innan eller någonting...
Jenny ringer den nya ägaren, som heter Ann. Ann är tjugofyra år och verkar snäll. Hon säger att vi gärna får stalla upp Silver där.
Jag kan knappt tro det. Det är för bra för att vara sant! Vi ringer slakteriet direkt och ber att få köpa Silver för slaktpris. Silver ska bli min!

Liv och död – SSO story #6

Hingstens ögonvitor glittrade synligt. Han backade direkt när Carin kom fram till honom, trots att hon pratade lugnande och erbjöd honom en morot. Han tog den inte. Hon fick till slut tvinga ut honom och Linn fick hålla hårt i honom för att Carin skulle kunna sitta upp. Och det var bara början. Hingsten, som tydligen hette Silver, började skena och hoppade över allt i hans väg. Vad Carin än gjorde fortsatte han. Till slut fick Linn och Emma stoppa honom, vilket inte var en lätt uppgift. Emma ringde Liana för att berätta om problemen, men Silver var köpt, och dom kunde inte göra något åt det. Och hur sålde man en helt vild hingst som varken gick att rida eller hantera från marken?
– Det var ett misstag att inte provrida, säger Liana. Synd. En sådan fin häst, och dyr också. Jag ska försöka få tag på hans föregående ägare. Se om vi kan ändra i kontraktet. Och skälla ut dom...
En busig glimt syns i hennes ögon och jag uppfattar det som att hon älskar att skälla ut folk. Linn fnissar och när Liana åkt iväg berättar hon att stallägaren är en riktig vilde, själv.
När jag är ensam i stallet med hästarna ryktar jag Bingo lite. Jag tänker inte rida idag, men det är mysigt att vara tillsammans med hästar. Jag sneglar bort mot Silver. Han är ju bara rädd.
Jag går långsamt fram till hans box, tar fram ett äpple och sträcker handen över boxdörren. Han nappar försiktigt åt sig äpplet, efter nästan en minuts tveksamhet.
– Jag ska inte göra dig illa, lovar jag.
Försiktigt öppnar jag boxdörren och går in. Nu verkar han lugnare, i alla fall. Bättre än inget. I den sekunden slås stalldörren upp. Jag hoppar till och vänder mig om. Där står Liana. Hon ser både arg och orolig ut.
– Emma! Vad gör du därinne? Ut därifrån direkt!
Plötsligt blir Silver sådär vild igen. Han ser livrädd ut, backar och stegrar. Jag skyndar ut ur boxen, lite arg på Liana. Det var faktiskt hennes fel, hon skrämde honom.
– Har du inget huvud att tänka med? skäller Liana. Kan jag inte lita på dig?
– Men han var ju lugn nu, han är bara rädd...
– En rädd hingst kan vara farlig, svarar Liana tvärt. Och innan vi har tagit reda på varför han är rädd ska du inte gå nära honom, Emma.
– Men...
– Inte ett ord till, avbryter Liana. Du håller dig borta från stallet tills jag fått en lösning på det här.
– Va? Men...
– Jag kommer inte ändra mig, Emma! Jag ringer Jenny senare. Du måste stanna hemma. Du måste lyda mig för att stallet ska bli tryggt, och du ska inte gå nära hingsten.
– Men jag ska inte göra det igen, jag lovar...
– Ett ord till och du får inte vistas här på längre än vi har hittat en lösning!
Jag bestämmer att inte tjafsa mer, fast det är vansinnigt orättvist, och går därifrån. Stackars Silver! Varför fattar inte Liana? Ska inte hon kunna hästars beteende?
Liana håller vad hon lovar och ringer Jenny, som i alla fall inte verkar arg, men hon insisterar på att jag ska göra som Liana säger och stanna hemma.
– Hon kan väl inte bestämma över mig! protesterar jag.
– Om du är på hennes mark kan hon det.
Sjukt orättvist! Men det finns inget jag kan göra. Liana har lagen på sin sida, och trots att jag är säker på att Silver inte kommer skada mig, vill jag inte bli ihjälsparkad. Jag får väl vänta tills en lösning har kommit... Bara det inte är...
– Jenny! Dom får inte...
Hon tittar på mig och jag vet att hon tänker likadant som jag. Tårarna börjar rinna. Nej! Det är inte rätt! Så kan dom inte göra! Men det kan dom ju...
RSS 2.0